Det er søndag... Der dufter af pandekager, der er brød til hævning og luften er fuld af swing og ungarske violiner. Vi sidder i køkkenet alá Wamberg på Peterdy utca, midt i Budapest og nyder en weekendstund når den er bedst.
Fredag nat kl. 02.00 ankom vi til byen efter at have været på vejene i næsten 11 timer. Turen fra Tjekkiet førte os igennem flere sprog og møntfødder inden ankomst, så forvirringen var stor da vi ankom til Ungarn, efter i Tjekkiet at have haft 'corona' mellem hænderne, i Slovakiet 'euro', og så i Ungarn, 'forint'. Det er en stor del af charmen ved at rejse ned igennem disse lande, at ikke alle har euro, så man får sin hjerne på prøve ved de forskellige vekselkurser.
Ankomsten til Budapest, fredag nat, var mere forvirrende end forventet, og vi fik set byen fra flere forskellige retninger og vinkler inden vi endelig fandt Nicolaj, som kom gående og fandt os på et gadehjørne. Vi gik i seng, trætte, med varm hyldeblomstsaft i maven og sov ganske længe mens Nicolaj tog til ungarsk-undervisning.
Nicolaj har kun boet byen i ca. halvanden uge, men har allerede fundet frem til mange af byens fantastiske tilbud - blandt andet 'kontaktimpro', som han inviterede os med til fredag aften. Vi gik til stedet, som Nicolaj ikke havde set før og fik os en meget glædelig overraskelse, da det viste sig at være en stor baggård med bar, cafeborde, udendørs biografstole og berlinerlignende grafitti-kunst på murene og en helt utrolig skøn atmosfære. Kontaktimpro-holdet bestod af ca 15 mennesker, alle ungarere, som kendte hinanden og så os, Lina, Nicolaj og Jeg. Man kunne udfolde sig i improvisationens tegn både med dans, med musikinstrumenter af mange slags og tegning på store stykker papir på væggene. Det blev 2,5 time i kroppens tegn, en oplevelse som fæstnede et stort smil på os alle resten af aftenen. Det var mit første officielle møde med kontaktimprovisationen, og det var virkelig en stor oplevelse. Det er utrolig fascinerende at komme så tæt på mennesker man overhovedet ikke kender. Og så i et land hvor man ikke kan kommunikere så godt med folk sprogligt - da bliver den kropslige kommunikation, det fysiske møde desto stærkere. Efter 'jam'en', som det kaldes, slog vi os ned i baggården og havde en herlig lun aften, med dejlige mennesker og gin/tonic til uhyrligt billige priser...
Lørdag blev endnu en dag hvor vi nød sovningen, til et godt stykke op af formiddagen. Efter en dejlig afslappende start på dagen begav vi os ud i den grønne Nissan, ud til en lille by en stykke udenfor Budapest, kaldet noget med 'Pillisa'-et-eller-andet. Vi startede med at spise en varm frokost på den lokale restaurant, bestående af en sand østeuropæisk klassiker - indbagt/paneret kylling eller kalkun med ost og skinke indeni. Dertil pomfritter OG ris, og lidt sauerkraut på en salatblad. Det var faktisk ganske godt, og vi forlod stedet med mætte og tilfredse maver. Nicolaj og jeg begav os nu ud på den planlagte gåtur rundt i området som skulle være på ca. 3 km. Lina blev i byen med en god bog, pga hovedpine som ikke passede så godt med bjergtur.
Gåturen, som vi forventede havde en tidsramme på ca. 1 time startede ganske uskyldigt, men tog efterhånden en uventet drejning. Vi gik og gik, og fulgte de grønne markeringer som skulle lede vejen igennem skoven. Tiden gik og pludseligt blev det mørkt - meget hurtigt. Vi kunne ikke forstå hvorfor vi ikke kom tilbage til startpunktet, og pludselig var vi havnet bag et stort hegn - med en vagthund, schæfer - på den forkerte side af hegnet vel og mærke. Nicolaj benyttede sig af den klassiske teknik - 'tal roligt til hunden og gå ikke i panik', mens jeg valgte den mere uovervejede stil og hoppede over hegnet med det samme. Der var en vagt, som kun talte ungarsk som via håndtegn fik forklaret os at vi altså var havnet 8 km væk fra den by hvor vi startede.... ! Lina sad og ventede på os og havde ingen tlf og på dette tidspunkt var der allerede gået længere tid end vi havde sagt det ville tage. Vi begyndte at gå lidt, af den sorte vej, for at se om vi kunne møde en hovedvej og en bil som ville tage os med. Men inden vi nåede så langt dukkede der pludselig et lys op... Langs åen hvor vi gik holdt en bil parkeret og bag den, i floden, var anlagt et termisk bad - ganske hemmeligt, og bælgmørkt. Der var et ungarsk midaldrende par som netop skulle til at dyppe sig i det varme vand, da vi kom forbi dem. Via håndtegn igen - da de hverken forstår engelsk eller tysk, fik vi forklaret vores situation, de forstod, og var så venlige at klæde sig på igen (de var helt nøgne!) og køre os til byen hvor bilen og Lina var. Da vi ankom til bilen var Lina der ikke... Vi ventede noget tid, med en forfriskning fra den lokale pub, og pludselig kommer Lina kørende, i en anden bil med en venlig mand ved sin side. Hun var blevet urolig for os, da vi var så forsinkede og at det var blevet mørkt, så hun fandt via pubben og en sød dame, frem til en engelsksproget mand, som boede i bjergene. Den eneste i byen stort set, som kunne engelsk, fordi han var lærer. Hun blev kørt dertil at den venlige dame og manden fandt kort og skoven frem og tilbød Lina en seng at sove i hvis ikke de ville finde os... Heldigvis kørte de igennem byen og forbi bilen hvor vi stod og ventede inden de kørte og ledte efter os, så vi genfandt hinanden. Et glædeligt gensyn efter lidt uvished og nervøsitet fra alle sider. Vi valgte at fejre det glædelige gensyn med at køre tilbage til det lille hemmelige termiske bad i floden, til vores to søde ungarske hjælpere. De bød os varmt velkommen og vi smed tøjet og hoppede i det glohede vand. Manden var nøgen og kvinden havde badetøj på, men da vi alle tre uden skrubler (man er vel skandinaver!) smed tøjet og hoppede i baljen gjorde damen også.. :) Det var en fantastisk oplevelse som afslutning på en vildfarelse i skoven. Vi følte os meget priveligerede at vi havde fundet dette skønne sted. Desuden var det en sjov oplevelse at forsøge at kommunikere med disse to mennesker, vis sprog man absolut ikke forstår noget af. De første par dage i Ungarn har været virkelig gode, vi nyder at rejse og opleve sammen, og lige nu at være her hos Nicolaj i en by der virker virkelig spædende.
Louise
søndag den 26. september 2010
onsdag den 22. september 2010
cabriolet, klättring och fullmåne
Cabriolet upp i bergen, offpist över gröna ängar, klättring på utevägg med utsikt över halva tjeckien, korvgrillning under fullmånen och gnistrande stjärnor, cabbe rullandes nerför berget under stjärnor och fullmåne, omklädning, galet jam på tjeckisk surrealistisk pub iförda höga hattar, kostymer, spelandes på grön vattenkanna med trumpetmunstycke, enorma toalettrörssälgflöjter, eko, hårdrock kompar i högtalarna, rök, jam med utklädda tjecker, barägaren(även cigg smugglare och iklädd röd yllekappa och vit cowboyhatt) ställer fram en halvfull flaska framför oss och säger;" this is very strange drink"med en uppmanande min, ställer senare fram en liten leksaksbuss framför oss när vi spelar, sen kommer porslinsgiraffen på 4 hjul......vår vecka i tjeckien och Litomerice är tillända och i morgon kör vi vidare sydöst om allt går som planerat. Vad kan man säga annat än att de är gentlemen, utomordentliga värdar, kan vända vilken trött hemmakväll som helst till galen fest, galenskapen i sitt esse!! det är vad jag har att säga om tjeckerna!!!
Lina
Lina
tirsdag den 21. september 2010
Berlinerbilleder
Gademusikanteri i Berlin
Hvile op ad East Side Gallery (på den cool måde..)
Vi deltog i LadyFest Berlin, som foregik i en lille skov ved Schwarzer Kanal. Det var en skøn aften med fed musik i en dejlig atmosfære.
mandag den 20. september 2010
önskningar som går i uppfyllelse och historiens tunga vingslag
När vi var i Berlin sa jag till Lou att jag ville besöka ett föredetta koncentrationsläger på väg söderut, då detta är något jag velat länge. Jag ville känna hur det var att vistas på en plats där så många berövats sitt liv, se, med egna ögon, inte bara distansierat titta på film och dokumentärer om det, utan känna det, för att försöka förstå, hur något så vidrigt överhuvudtaget kunnat hända.
Sen glömde jag det och vi for söderut för att besöka min vän i tyskland. Men, ödet ville annorlunda. Dom var inte hemma och vi blev istället inbjudna att bo hos en tjeckisk vevlirespelare vi aldrig mött som var en vän till en vän... Kl halv 2 på fred natt mötte han oss på ett öde torg , i Litomerice.
Eftersom han skulle vara borta över helgen och skulle åka tidigt nästa mrgn erbjöd han oss en rundvisning direkt och tog oss med upp på taket till huset, genom en yttervind och 2 rangliga trästegar och ut genom ett litet vindsfönster.
Det var det mest sevärda sa han. Så där på 2 vinglinga brädor under stjärnorna med utsikt över hela staden och landskapet runt omkring berättade han att vi befann oss i ett av det äldsta husen i Litomerice och att kvinnan som sålt huset till honom ett år tidigare var en av de få som levt i staden längre än sen 60-talet. Hela befolkningen som bor nu har kommit från 60-talet och framåt.
Varför?
Fram till 2a världskriget bodde här nästan uteslutande judar, och de skickades iväg och dog på olika koncentrationsläger. Bland annat Terezienstadt, som ligger 3 km härifrån. Istället flyttades tyskar hit, som senare flyttades tillbaka allihop till tyskland.
Och här kommer vi tillbaka till min ônskan om att besöka ett koncentrationsläger. Vi fick låna cyklar av Daniel och dagen därpå cyklade vi för att leta reda på stället.
Vi kom först till enormt tjocka vallgravsmurar, 5-10 m. En totalt förborgad stad, omöjlig att bryta sig varken in eller ut ur även om där inte var ett enda taggtrådsstängsel.
Innanför, en till synes helt vanlig stad med vacker arkitektur, parker, kyrka, lekplatser.....
men det var en spökstad vi kommit till. Där bor ca 2000personer nu, staden har kapacitet för 10 000, och när det var ett judiskt koncentrationsläger ca 1939 -1945 bodde där upp till 60 000pers.
En tryckande tyngd och obehagskänsla låg över platsen, man kunde känna att allt inte stod rätt till där. Inget ställe där jag lockades av att sätta mig och äta en pizza på en av stadens enstaka restauranger, eller ens köpa en dricka. Inget ställe man ville stanna på. Som i en obehaglig dröm, där allt verkar bra men man ändå kan kännna är farlig på något oförklarligt vis.
Vi cyklade runt och kom utanför stadsmurarna och hittade tillslut det vi trodde var själva koncentrationslägret.
Först möttes vi av en stor minnsekyrkogård med 2300gravstenar och vid varje sten stod det planterat en röd ros. En stor judestjärna och ett stort kors med en taggtrådsring runt, som en törnekrona likt den jesus bar när han korsfästes.
Synen var otroligt stark och vacker, då de röda rosorna och lite av deras blad som fallit till marken förde mina tankar till blodsdroppar. Allt det blod som spillts till följd av nazismen- rasistiska tankar om att utrota alla som inte är som en själv.
(När jag i gårkväll såg på internet att sverige röstat in ett främlingsfientligt parti i vår regering kände jag både sorg, skam och ilska, hur kan detta över huvudtaget hända i den mångkulturella värld vi lever i idag?)
Där framför alla gravarna vällde tårarna fram, jag kände en enorm stor och stark sorg, hela platsen var fylld av den, den gick inte att hejda. Det var som tjock tung sorg som inte gick att skydda sig mot, den kändes ända in i själen.
Vi stod där länge, tysta, mållösa inför den smärta som fortfarande kändes på platsen.
Sen gick vi in i fängelset, som visade sig ha varit ett fängelse redan flera århundraden innan Hitler föddes. Under 2a världskriget hade det tillhört Gestapo och där hade man hållit kommunister, homosexuella, Romer och politiska motståndare av olika slag fångna. I staden bara ett stenkast bort (spökstaden) hade det varit judiskt koncentrationsläger, men inte ett förintelseläger som treblinka eller auswitz, utan ett propaganda läger, som visades upp inför omvärlden. Se så bra vi behandlar våra judar, de får utöva kultur, konst, musik mm, de har en egen bank där de kan spara pengar, en fotbollsarena, lekparker mm.
(9 Månader innan röda korset bjöds in för att inspektera påbörjades den kosmetiska uppfräshningen av staden, de judar(endast de priviligierade skickades hit)som levde där fick öva in vad de skulle göra och vad de skulle svara på frågor mm. Det byggdes lekplatser till barnen osv.)
Jaja, tillbaka till lilla fortet, där de som inte var judar hölls tillfånga. Vi hade inte riktigt fattat vad som var koncentrationslägret var lite förvirrade, frågade i kassan där vi köpt inträdesbiljetterna och helt plötsligt fick vi tilldelat oss en personlig guide som guidade oss i säkert 1,5 h genom lilla fortet, och berättade för oss om mycket mer än bara det, vi fick en inblick i både historia och hela nazismen, och speciellt då hur området vi befinner oss i andvänts och hur saker gått till i fängelset där vi blev runtvisade.
En otrolig tur skulle jag säga, annars skulle jag inte fattat mycket över huvud taget. Nu fick jag en fet historielektion, den bästa och intressantaste jag någonsin fått och det är jag otroligt tacksam för. En ensam otroligt kunnig tjeckisk guide lyckades tända mitt historieintresse, som fram till nu varit förtvivlat svalt. Här fick jag för första ggn en historielektion som kändes meningsfull och viktig och som gav mig ett nytt perspektiv.
Jag ska inte gå in på mer vad vi fick se och höra där i Terezín, men jag ville dela lite av det jag upplevt med den som orkar läsa det.
Det berörde mig otroligt starkt och fick mig att reflektera över det liv jag själv lever och hur dålig insikt jag har om det som pågår ute i europa och hur mycket det påverkar oss fortfarande. Vi satt på en tunnelbana i Berlin i förra veckan och en tysk man började tala med oss och undrade var vi kom ifrån. Han blev glatt överraskad över att Louise ville prata tyska med honom, för han berättade att när han besökt danmark hade många visat en tydlig motvilja mot att tala tyska. Han undrade försiktigt om det berodde på deras mörka historia. Jag skulle gissa att han var ca 50 år och lät otroligt ödmjuk när han frågade. Man kunde märka att det var något som påverkade honom starkt.
Det känns som vi hamnat på lite av en resa genom historien på vår roadtrip genom europa. Ser med spänning fram emot vad vi ska få vara med om härnäst och inser att vi åtminstone håller på att få en fördjupad förståelse för vår omvärld.
Kanske ett lite tungt första inlägg i vår resedagbok men dock....
nu ska vi ut och kolla på underjordiska grottsystem som nazisterna hade hemliga fabriker i i bergen ovanför staden.
Förmiddagen var lugn, med glutenfritt brödbak och sova länge efter en gårdagskväll i tjeckisk anda, dvs. Lecsó- tjeckisk kött och grönsaksgryta och slivovice(traditionell plommonsprit), till det adderade vi ett modernistiskt jam på diverse instrument och en märklig ugnsbakad cheesecake med mandelbotten(på ovansidan) som jag och Louise mixtrade ihop, dvs. botten råkade flyta upp på toppen så det blev mandelrippel i hela ostmassan, men gott var det!!!
Daniels galna vän som äger ett apotek i stan kom och drog igång festen, och levde upp till min fördom att tjecker är lite smått galna men på ett fantastiskt härligt sätt, och dessutom dricker sprit i stora mängder.
Lina i Litomerice, tjeckien 20/9
Sen glömde jag det och vi for söderut för att besöka min vän i tyskland. Men, ödet ville annorlunda. Dom var inte hemma och vi blev istället inbjudna att bo hos en tjeckisk vevlirespelare vi aldrig mött som var en vän till en vän... Kl halv 2 på fred natt mötte han oss på ett öde torg , i Litomerice.
Eftersom han skulle vara borta över helgen och skulle åka tidigt nästa mrgn erbjöd han oss en rundvisning direkt och tog oss med upp på taket till huset, genom en yttervind och 2 rangliga trästegar och ut genom ett litet vindsfönster.
Det var det mest sevärda sa han. Så där på 2 vinglinga brädor under stjärnorna med utsikt över hela staden och landskapet runt omkring berättade han att vi befann oss i ett av det äldsta husen i Litomerice och att kvinnan som sålt huset till honom ett år tidigare var en av de få som levt i staden längre än sen 60-talet. Hela befolkningen som bor nu har kommit från 60-talet och framåt.
Varför?
Fram till 2a världskriget bodde här nästan uteslutande judar, och de skickades iväg och dog på olika koncentrationsläger. Bland annat Terezienstadt, som ligger 3 km härifrån. Istället flyttades tyskar hit, som senare flyttades tillbaka allihop till tyskland.
Och här kommer vi tillbaka till min ônskan om att besöka ett koncentrationsläger. Vi fick låna cyklar av Daniel och dagen därpå cyklade vi för att leta reda på stället.
Vi kom först till enormt tjocka vallgravsmurar, 5-10 m. En totalt förborgad stad, omöjlig att bryta sig varken in eller ut ur även om där inte var ett enda taggtrådsstängsel.
Innanför, en till synes helt vanlig stad med vacker arkitektur, parker, kyrka, lekplatser.....
men det var en spökstad vi kommit till. Där bor ca 2000personer nu, staden har kapacitet för 10 000, och när det var ett judiskt koncentrationsläger ca 1939 -1945 bodde där upp till 60 000pers.
En tryckande tyngd och obehagskänsla låg över platsen, man kunde känna att allt inte stod rätt till där. Inget ställe där jag lockades av att sätta mig och äta en pizza på en av stadens enstaka restauranger, eller ens köpa en dricka. Inget ställe man ville stanna på. Som i en obehaglig dröm, där allt verkar bra men man ändå kan kännna är farlig på något oförklarligt vis.
Vi cyklade runt och kom utanför stadsmurarna och hittade tillslut det vi trodde var själva koncentrationslägret.
Först möttes vi av en stor minnsekyrkogård med 2300gravstenar och vid varje sten stod det planterat en röd ros. En stor judestjärna och ett stort kors med en taggtrådsring runt, som en törnekrona likt den jesus bar när han korsfästes.
Synen var otroligt stark och vacker, då de röda rosorna och lite av deras blad som fallit till marken förde mina tankar till blodsdroppar. Allt det blod som spillts till följd av nazismen- rasistiska tankar om att utrota alla som inte är som en själv.
(När jag i gårkväll såg på internet att sverige röstat in ett främlingsfientligt parti i vår regering kände jag både sorg, skam och ilska, hur kan detta över huvudtaget hända i den mångkulturella värld vi lever i idag?)
Där framför alla gravarna vällde tårarna fram, jag kände en enorm stor och stark sorg, hela platsen var fylld av den, den gick inte att hejda. Det var som tjock tung sorg som inte gick att skydda sig mot, den kändes ända in i själen.
Vi stod där länge, tysta, mållösa inför den smärta som fortfarande kändes på platsen.
Sen gick vi in i fängelset, som visade sig ha varit ett fängelse redan flera århundraden innan Hitler föddes. Under 2a världskriget hade det tillhört Gestapo och där hade man hållit kommunister, homosexuella, Romer och politiska motståndare av olika slag fångna. I staden bara ett stenkast bort (spökstaden) hade det varit judiskt koncentrationsläger, men inte ett förintelseläger som treblinka eller auswitz, utan ett propaganda läger, som visades upp inför omvärlden. Se så bra vi behandlar våra judar, de får utöva kultur, konst, musik mm, de har en egen bank där de kan spara pengar, en fotbollsarena, lekparker mm.
(9 Månader innan röda korset bjöds in för att inspektera påbörjades den kosmetiska uppfräshningen av staden, de judar(endast de priviligierade skickades hit)som levde där fick öva in vad de skulle göra och vad de skulle svara på frågor mm. Det byggdes lekplatser till barnen osv.)
Jaja, tillbaka till lilla fortet, där de som inte var judar hölls tillfånga. Vi hade inte riktigt fattat vad som var koncentrationslägret var lite förvirrade, frågade i kassan där vi köpt inträdesbiljetterna och helt plötsligt fick vi tilldelat oss en personlig guide som guidade oss i säkert 1,5 h genom lilla fortet, och berättade för oss om mycket mer än bara det, vi fick en inblick i både historia och hela nazismen, och speciellt då hur området vi befinner oss i andvänts och hur saker gått till i fängelset där vi blev runtvisade.
En otrolig tur skulle jag säga, annars skulle jag inte fattat mycket över huvud taget. Nu fick jag en fet historielektion, den bästa och intressantaste jag någonsin fått och det är jag otroligt tacksam för. En ensam otroligt kunnig tjeckisk guide lyckades tända mitt historieintresse, som fram till nu varit förtvivlat svalt. Här fick jag för första ggn en historielektion som kändes meningsfull och viktig och som gav mig ett nytt perspektiv.
Jag ska inte gå in på mer vad vi fick se och höra där i Terezín, men jag ville dela lite av det jag upplevt med den som orkar läsa det.
Det berörde mig otroligt starkt och fick mig att reflektera över det liv jag själv lever och hur dålig insikt jag har om det som pågår ute i europa och hur mycket det påverkar oss fortfarande. Vi satt på en tunnelbana i Berlin i förra veckan och en tysk man började tala med oss och undrade var vi kom ifrån. Han blev glatt överraskad över att Louise ville prata tyska med honom, för han berättade att när han besökt danmark hade många visat en tydlig motvilja mot att tala tyska. Han undrade försiktigt om det berodde på deras mörka historia. Jag skulle gissa att han var ca 50 år och lät otroligt ödmjuk när han frågade. Man kunde märka att det var något som påverkade honom starkt.
Det känns som vi hamnat på lite av en resa genom historien på vår roadtrip genom europa. Ser med spänning fram emot vad vi ska få vara med om härnäst och inser att vi åtminstone håller på att få en fördjupad förståelse för vår omvärld.
Kanske ett lite tungt första inlägg i vår resedagbok men dock....
nu ska vi ut och kolla på underjordiska grottsystem som nazisterna hade hemliga fabriker i i bergen ovanför staden.
Förmiddagen var lugn, med glutenfritt brödbak och sova länge efter en gårdagskväll i tjeckisk anda, dvs. Lecsó- tjeckisk kött och grönsaksgryta och slivovice(traditionell plommonsprit), till det adderade vi ett modernistiskt jam på diverse instrument och en märklig ugnsbakad cheesecake med mandelbotten(på ovansidan) som jag och Louise mixtrade ihop, dvs. botten råkade flyta upp på toppen så det blev mandelrippel i hela ostmassan, men gott var det!!!
Daniels galna vän som äger ett apotek i stan kom och drog igång festen, och levde upp till min fördom att tjecker är lite smått galna men på ett fantastiskt härligt sätt, och dessutom dricker sprit i stora mängder.
Lina i Litomerice, tjeckien 20/9
lørdag den 18. september 2010
Nye eventyr
Når man er på rejse kan vejene og tilfældighederne tage én adskillige spændende steder hen...
Fredag aften var en af dem som tog en uventet drejning. I stedet for, efter planen, at tage os til sydøsttyskland på besøg hos Linas veninde, tog den grønne Nissan os mod Tjekkiet, nærmere bestemt en lille by ved navn Litomerice, 3 km fra Teresienstadt, 60 km nord for Prag. Det tyske besøg blev i sidste øjeblik aflyst og en målrettet tur på motorvejen blev pludselig til uvished omkring aftenens og nattens forløb. En tysk rasteplads og et par sms'er og opkald til diverse kontakter senere bragte dog glæde og forventningsfuldhed i den lille grønne bil. Nicolas' en af mine venner fra ROD kunne nemlig stille os videre til hans tjekkiske ven Daniel som med åbne arme tog imod os kl. 01.30 igår nat. Et gammelt fantastisk hus fra 1600-tallet, drejelirer, bjergluft og historiens tunge vingesus danner nu rammerne de næste par dage.
Folkemusikmissionærer?
Berlin har efterladt mange indtryk, men det der presser sig på i fingerspidserne er vores oplevelse af gademusikanteriet.
Berlins gader viste sig at tage varmt imod de nordiske toner. Både fra powerkvartetten med Sofia og Nicolaj men også med den halverede version, Lina og Louise. Vi var lidt spændte på hvordan vores musik ville klare sig i den kulturelt stærke storby, hvor musiklivet er i fuldt flor og gaderne i forvejen er spækket med tilbud til de forbipasserende. Med en vis portion ydmyghed bød vi altså ind til folkemusik på Admiralbrücke. 3 gange blev det til. Det var oplevelser som gjorde stort indtryk på os alle, da folkemusikken viste sig at gøre en forskel vi ikke havde regnet med at opleve. I løbet af de dage vi har spillet er 5-6 violinister, eller mødre til violinister, som alle spiller klassisk, kommet hen og udtrykt deres begejstring og inspiration. Fælles for dem alle var, den historie Lina og Jeg selv kender så godt, at de har gået til klassisk undervisning altid, og er blevet lidt trætte af at spille. De ville ønske de havde fået chancen for at spille folkemusik og at vores musik måske kunne give dem nyt blod på tanden. Tænk, hvor rørende det er, at kunne inspirere en forbipasserende med den musik man holder mest af at spille. Og så bare en tilfældig dag på gaden i Berlin. En sidegevinst vi ikke havde overvejet inden vi stillede os op med den tomme violinkasse foran fødderne. Inden man ser sig om kan man måske blive folkemusikmissionær... :)
/Louise
Fredag aften var en af dem som tog en uventet drejning. I stedet for, efter planen, at tage os til sydøsttyskland på besøg hos Linas veninde, tog den grønne Nissan os mod Tjekkiet, nærmere bestemt en lille by ved navn Litomerice, 3 km fra Teresienstadt, 60 km nord for Prag. Det tyske besøg blev i sidste øjeblik aflyst og en målrettet tur på motorvejen blev pludselig til uvished omkring aftenens og nattens forløb. En tysk rasteplads og et par sms'er og opkald til diverse kontakter senere bragte dog glæde og forventningsfuldhed i den lille grønne bil. Nicolas' en af mine venner fra ROD kunne nemlig stille os videre til hans tjekkiske ven Daniel som med åbne arme tog imod os kl. 01.30 igår nat. Et gammelt fantastisk hus fra 1600-tallet, drejelirer, bjergluft og historiens tunge vingesus danner nu rammerne de næste par dage.
Folkemusikmissionærer?
Berlin har efterladt mange indtryk, men det der presser sig på i fingerspidserne er vores oplevelse af gademusikanteriet.
Berlins gader viste sig at tage varmt imod de nordiske toner. Både fra powerkvartetten med Sofia og Nicolaj men også med den halverede version, Lina og Louise. Vi var lidt spændte på hvordan vores musik ville klare sig i den kulturelt stærke storby, hvor musiklivet er i fuldt flor og gaderne i forvejen er spækket med tilbud til de forbipasserende. Med en vis portion ydmyghed bød vi altså ind til folkemusik på Admiralbrücke. 3 gange blev det til. Det var oplevelser som gjorde stort indtryk på os alle, da folkemusikken viste sig at gøre en forskel vi ikke havde regnet med at opleve. I løbet af de dage vi har spillet er 5-6 violinister, eller mødre til violinister, som alle spiller klassisk, kommet hen og udtrykt deres begejstring og inspiration. Fælles for dem alle var, den historie Lina og Jeg selv kender så godt, at de har gået til klassisk undervisning altid, og er blevet lidt trætte af at spille. De ville ønske de havde fået chancen for at spille folkemusik og at vores musik måske kunne give dem nyt blod på tanden. Tænk, hvor rørende det er, at kunne inspirere en forbipasserende med den musik man holder mest af at spille. Og så bare en tilfældig dag på gaden i Berlin. En sidegevinst vi ikke havde overvejet inden vi stillede os op med den tomme violinkasse foran fødderne. Inden man ser sig om kan man måske blive folkemusikmissionær... :)
/Louise
søndag den 12. september 2010
Velkommen til!
Velkommen til! Her kan i fölge vores rejse ned igennem Europas gader med violinerne over skulderen...
Den grönne Nissan har gennemfört sin förste straekning: Fyn-Berlin, og vi sidder nu her i Pohlstraßes höjloftede stuer og nyder den förste söndag som bil-rejsende gennem Europa. Berlin er klaedt i sol og her emmer af sensommer. Allerede igaar afprövede vi Berlins gader med violiner, dabouka og kontrabas, og med Nicolaj og Sofia blev vi en nordisk powerkvartet, som samlede et stort isspisende og vindrikkende publikum paa Admiralsbrücke i Kreuzberg.
Aftenen böd paa fest i Berlins suburbs. Et kollektiv indrettet i nogle gamle fabriksbygninger, som beboerne havde faet foraaret mod at de hver uge bager to kager de de arbejde paa traafabrikken ved siden af ! Der var pölser og Grog i lange baner og en aaben scene hvor lyden af syntz og moderne jazz flöd ud af höjtalerne.
Louise
Abonner på:
Opslag (Atom)