När vi var i Berlin sa jag till Lou att jag ville besöka ett föredetta koncentrationsläger på väg söderut, då detta är något jag velat länge. Jag ville känna hur det var att vistas på en plats där så många berövats sitt liv, se, med egna ögon, inte bara distansierat titta på film och dokumentärer om det, utan känna det, för att försöka förstå, hur något så vidrigt överhuvudtaget kunnat hända.
Sen glömde jag det och vi for söderut för att besöka min vän i tyskland. Men, ödet ville annorlunda. Dom var inte hemma och vi blev istället inbjudna att bo hos en tjeckisk vevlirespelare vi aldrig mött som var en vän till en vän... Kl halv 2 på fred natt mötte han oss på ett öde torg , i Litomerice.
Eftersom han skulle vara borta över helgen och skulle åka tidigt nästa mrgn erbjöd han oss en rundvisning direkt och tog oss med upp på taket till huset, genom en yttervind och 2 rangliga trästegar och ut genom ett litet vindsfönster.
Det var det mest sevärda sa han. Så där på 2 vinglinga brädor under stjärnorna med utsikt över hela staden och landskapet runt omkring berättade han att vi befann oss i ett av det äldsta husen i Litomerice och att kvinnan som sålt huset till honom ett år tidigare var en av de få som levt i staden längre än sen 60-talet. Hela befolkningen som bor nu har kommit från 60-talet och framåt.
Varför?
Fram till 2a världskriget bodde här nästan uteslutande judar, och de skickades iväg och dog på olika koncentrationsläger. Bland annat Terezienstadt, som ligger 3 km härifrån. Istället flyttades tyskar hit, som senare flyttades tillbaka allihop till tyskland.
Och här kommer vi tillbaka till min ônskan om att besöka ett koncentrationsläger. Vi fick låna cyklar av Daniel och dagen därpå cyklade vi för att leta reda på stället.
Vi kom först till enormt tjocka vallgravsmurar, 5-10 m. En totalt förborgad stad, omöjlig att bryta sig varken in eller ut ur även om där inte var ett enda taggtrådsstängsel.
Innanför, en till synes helt vanlig stad med vacker arkitektur, parker, kyrka, lekplatser.....
men det var en spökstad vi kommit till. Där bor ca 2000personer nu, staden har kapacitet för 10 000, och när det var ett judiskt koncentrationsläger ca 1939 -1945 bodde där upp till 60 000pers.
En tryckande tyngd och obehagskänsla låg över platsen, man kunde känna att allt inte stod rätt till där. Inget ställe där jag lockades av att sätta mig och äta en pizza på en av stadens enstaka restauranger, eller ens köpa en dricka. Inget ställe man ville stanna på. Som i en obehaglig dröm, där allt verkar bra men man ändå kan kännna är farlig på något oförklarligt vis.
Vi cyklade runt och kom utanför stadsmurarna och hittade tillslut det vi trodde var själva koncentrationslägret.
Först möttes vi av en stor minnsekyrkogård med 2300gravstenar och vid varje sten stod det planterat en röd ros. En stor judestjärna och ett stort kors med en taggtrådsring runt, som en törnekrona likt den jesus bar när han korsfästes.
Synen var otroligt stark och vacker, då de röda rosorna och lite av deras blad som fallit till marken förde mina tankar till blodsdroppar. Allt det blod som spillts till följd av nazismen- rasistiska tankar om att utrota alla som inte är som en själv.
(När jag i gårkväll såg på internet att sverige röstat in ett främlingsfientligt parti i vår regering kände jag både sorg, skam och ilska, hur kan detta över huvudtaget hända i den mångkulturella värld vi lever i idag?)
Där framför alla gravarna vällde tårarna fram, jag kände en enorm stor och stark sorg, hela platsen var fylld av den, den gick inte att hejda. Det var som tjock tung sorg som inte gick att skydda sig mot, den kändes ända in i själen.
Vi stod där länge, tysta, mållösa inför den smärta som fortfarande kändes på platsen.
Sen gick vi in i fängelset, som visade sig ha varit ett fängelse redan flera århundraden innan Hitler föddes. Under 2a världskriget hade det tillhört Gestapo och där hade man hållit kommunister, homosexuella, Romer och politiska motståndare av olika slag fångna. I staden bara ett stenkast bort (spökstaden) hade det varit judiskt koncentrationsläger, men inte ett förintelseläger som treblinka eller auswitz, utan ett propaganda läger, som visades upp inför omvärlden. Se så bra vi behandlar våra judar, de får utöva kultur, konst, musik mm, de har en egen bank där de kan spara pengar, en fotbollsarena, lekparker mm.
(9 Månader innan röda korset bjöds in för att inspektera påbörjades den kosmetiska uppfräshningen av staden, de judar(endast de priviligierade skickades hit)som levde där fick öva in vad de skulle göra och vad de skulle svara på frågor mm. Det byggdes lekplatser till barnen osv.)
Jaja, tillbaka till lilla fortet, där de som inte var judar hölls tillfånga. Vi hade inte riktigt fattat vad som var koncentrationslägret var lite förvirrade, frågade i kassan där vi köpt inträdesbiljetterna och helt plötsligt fick vi tilldelat oss en personlig guide som guidade oss i säkert 1,5 h genom lilla fortet, och berättade för oss om mycket mer än bara det, vi fick en inblick i både historia och hela nazismen, och speciellt då hur området vi befinner oss i andvänts och hur saker gått till i fängelset där vi blev runtvisade.
En otrolig tur skulle jag säga, annars skulle jag inte fattat mycket över huvud taget. Nu fick jag en fet historielektion, den bästa och intressantaste jag någonsin fått och det är jag otroligt tacksam för. En ensam otroligt kunnig tjeckisk guide lyckades tända mitt historieintresse, som fram till nu varit förtvivlat svalt. Här fick jag för första ggn en historielektion som kändes meningsfull och viktig och som gav mig ett nytt perspektiv.
Jag ska inte gå in på mer vad vi fick se och höra där i Terezín, men jag ville dela lite av det jag upplevt med den som orkar läsa det.
Det berörde mig otroligt starkt och fick mig att reflektera över det liv jag själv lever och hur dålig insikt jag har om det som pågår ute i europa och hur mycket det påverkar oss fortfarande. Vi satt på en tunnelbana i Berlin i förra veckan och en tysk man började tala med oss och undrade var vi kom ifrån. Han blev glatt överraskad över att Louise ville prata tyska med honom, för han berättade att när han besökt danmark hade många visat en tydlig motvilja mot att tala tyska. Han undrade försiktigt om det berodde på deras mörka historia. Jag skulle gissa att han var ca 50 år och lät otroligt ödmjuk när han frågade. Man kunde märka att det var något som påverkade honom starkt.
Det känns som vi hamnat på lite av en resa genom historien på vår roadtrip genom europa. Ser med spänning fram emot vad vi ska få vara med om härnäst och inser att vi åtminstone håller på att få en fördjupad förståelse för vår omvärld.
Kanske ett lite tungt första inlägg i vår resedagbok men dock....
nu ska vi ut och kolla på underjordiska grottsystem som nazisterna hade hemliga fabriker i i bergen ovanför staden.
Förmiddagen var lugn, med glutenfritt brödbak och sova länge efter en gårdagskväll i tjeckisk anda, dvs. Lecsó- tjeckisk kött och grönsaksgryta och slivovice(traditionell plommonsprit), till det adderade vi ett modernistiskt jam på diverse instrument och en märklig ugnsbakad cheesecake med mandelbotten(på ovansidan) som jag och Louise mixtrade ihop, dvs. botten råkade flyta upp på toppen så det blev mandelrippel i hela ostmassan, men gott var det!!!
Daniels galna vän som äger ett apotek i stan kom och drog igång festen, och levde upp till min fördom att tjecker är lite smått galna men på ett fantastiskt härligt sätt, och dessutom dricker sprit i stora mängder.
Lina i Litomerice, tjeckien 20/9
Ingen kommentarer:
Send en kommentar